Otroligt men sant!

Tro det eller ej, de flesta som känner mig kommer inte att göra det, men jag har gått med på att springa Göteborgsvarvet 2008. Hur i hela friden kom det beslutet till, kan ni ju tänka, med handen på pannan, Pia som inte rört en fena sedan ungdomstiden? Ja, där har ni svaret. Nog är nog. Basta! Fick efter en inspirerande chat med min svåger - och nu tillika träningsmentor - konstigt nog en adrenalinkick av meningen som innehöll orden "Göteborgsvarvet" och "Pia". Sist jag hade bra kondition var på gymnasiet när jag tränade karate två gånger i veckan och dessutom var ute och sprang med Jenny på morgonen innan skolan. Några år sedan, kan man säga. Skulle hoppa hage med Elsa häromdagen och insåg att jag är så tung och ospänstig som ett kylskåp. Man kan skämta om det ett tag, men nu är det inte roligt längre. Trött på att vara tung och trött men framför allt är jag mest trött på att vara fläskig. Löftet är (än så länge) två pass i veckan, onsdag och söndag, och jag har upprättat denna bloggen som jag sprider bland vänner och familj för att jag inte skall kunna fuska. Annars blir det den gamla vanliga vägen med urlöjliga ursäkter för att inte komma iväg. Kontrollera mig gärna, rosa mig när jag är duktig (det kommer jag säkert behöva för löpning är inte min favorit!) och risa mig om jag fubbar. Att "vi har hört den förut" är ju sant, det visade sig inte minst i Johans reaktion till beslutet: Göteborgsvarvet?? Visst. På måndag när Johan är hemma igen startar det hela. Målet är inte så mycket viktrelaterat, mer att få fastare hull, kondition och energi. Och så att kunna springa över mållinjen i Göteborg 2008 - även om Marcus kanske får bära mig ;-) Dagens statistik: 157 cm och 59 kilo, det blir en BMI på 23,9 det och precis in i "överviktig" kategorin enligt Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/BMI . Borde ha mått och puls och sånt också, men det har jag inte här och nu. Återkommer om det så jag kan föra statistik. Nu startar det, får in och damma av mina Asics och se om de kan nötas lite på Lijas gator. Tack Marcus för inspiration och för att ha föreslagit det nästintill absurda – vi ses i Göteborg!